Ingen mer skada!

Den senaste tidens tråkiga nyheter i media om arbetsolyckor fick mig att återigen tänka på vad vi i finsk industri och arbetsplatser i allmänhet skulle kunna göra annorlunda och bättre.

I min egen industriella karriär, som redan pågått i mer än trettio år, har jag själv varit ansvarig i organisationer där allvarliga arbetsolyckor inträffat. Den värsta och tråkigaste olyckan i min arbetskarriär inträffade 1998, då jag konkret fick uppleva hur det kändes när en arbetskamrat inte längre tog samma resa hem från jobbet med oss andra.

Det var då jag bestämde mig för att i de arbetsgemenskaper som jag sköter kommer inte en enda person någonsin att råka ut för en allvarlig olycka igen.

Jag förstod att det finns tre viktiga aspekter av säkerhetshantering där man antingen lyckas eller misslyckas. Alla dessa tre enheter påverkas också av varandra.

1. Ansvarsområdenas omfattning

I traditionella branscher har vi ofta glidit in på ansvarsområden som är för massiva och svåra att hantera. Mer och mer känsla för planen har tappats hela tiden. Det gemensamma språket och kontaktytan med fältet har blivit för tunt. Den gamla klichén, där chefen måste göra sig överflödig, hjälper tyvärr också ledningen att försvaga sitt eget grepp om säkerhetsstyrningen. Att hantera säkerhet blir att deklarera säkerhet när kontakten med fältet bleknar bakom horisonten.

I yngre eller helt nya branscher lappas kompetensluckor med ett större antal handledare, varvid ansvarsområdena blir ohjälpsamt för små. Handledarna för ansvarsområdena specificerar för mycket, vilket gör att det inte längre går att observera beroenden mellan processer tillräckligt bra. Siloläggning av operativ verksamhet kan öka risken för att olyckliga sammanträffanden eskalerar till en allvarlig olycka.

Ansvaret ska inte vara för stort eller litet, utan ska vara lämpligt.

2. Kompetens och arbetsledning

Varje organisationsnivå måste hantera och känna till processen och driften av den tidigare lägre organisationsnivån tillräckligt. Ett gemensamt språk och förståelse för verksamhet och process garanterar att utvecklingen inte stannar av och att olycksriskerna inte lever kvar bara för att händelsekedjorna och deras eventuella konsekvenser inte är tillräckligt förstådda.

Att utföra arbete utan en känsla av arbetsledning är som en katalysator för att eskalera befintliga risker.

Varje medlem i organisationen måste ha en uppgift lika med honom själv.

3. Ledning och kontroll av verksamhet och stödfunktioner

Att utföra arbetet på ett säkert sätt är endast möjligt när allt är känt och identifierat, de olika jobbens beroenden beaktas och övervakningen är så realtid och synlig som möjligt. Tyvärr är saker för att säkerställa arbetarskyddet fortfarande delvis eller halvhjärtat implementerade på arbetsplatserna. De pappersinstruktioner som låg kvar på kontrollrumsbordet igår är tyvärr redan gamla idag.

På arbetsplatser är det möjligt att ta ett enormt digitalt språng i säkerhet och eliminera möjligheten för mänskliga fel till ett minimum. Jag jobbar också för närvarande hårt för digitaliseringen av säkerheten. Verktygen finns redan!

Jag har försökt att vårda dessa tre enheter i mitt eget arbete. Jag måste ha gjort något, kanske rätt, för inga allvarliga olyckor har inträffat i mina arbetsgemenskaper sedan det året -98. Istället har det blivit ännu närmare treåriga noll-olycksperioder även i lagom stora organisationer.

Jag litar på mina kollegor och de litar på mig.

 Vi utvecklar och värnar om arbetarskyddet. Vi har alla någon gång bestämt oss för att gå i pension "med huden intakt" 

-Kare Lappalainen